Jodå, jag har en look-a-like jag också. Och det är inte Brad Pitt. Hur mycket jag än vill att det ska vara Brad Pitt…
Istället är det megastjärnan i de gamla Sportbladet-reklamerna.
Till och med nu när jag kollar på klippen säger mina barn – mina egna barn: ”Är det där du, pappa?”
Doppelgänger-week är deprimerande…
Nä, behöver inte vara så hängig över det – han är ju faktiskt riktigt cool! :-)
Hilsen. Linus.
Almtunas Kim Karlsson stod för gårdagens roligaste i hockeyvärlden. (skynda er att kolla innan klippet försvinner på grund av rättigheter…)
Hans förklaring? ”Gick och tog en kopp kaffe i pausen och glömde att ta av dem…”
Men hans lag Almtuna vann matchen och han satte matchavgörande målet, så han är ursäktad…
Hilsen. Linus.
Nej då, jag missade inte att träna i förra veckan. Två gånger masade jag mig iväg till muskelfabriken och stånkade svett. Det går bättre och bättre – senast orkade jag cykla en halvtimme efter styrkedelen, så förhoppningsvis är flåset på bättringsvägen. Jag har också varit och tränat i dag – sju gånger totalt har jag varit på gymmet.
Dessutom har jag börjat på någon form av diet – så nu sitter jag här på kontoret med tung huvudvärk och abstinensryckningar i händerna. Det är sorgligt men sant att min kropp är fast beroende av socker i alla dess former. Och när jag inte ger den socker, som jag alltså gjort idag, slår den tillbaka med allehanda krämpor och värk.
Jag mår påtagligt illa just nu. Sjukt.
Min nya fixering vid träning och kost får mig att börja undra om jag lider av en tidig ålderskris. I förra veckan fyllde jag 29, och nedräkningen till ”the big 3-0″ är inne i slutskedet. Det är kanske det som får mig att ta tag i hälsan och göra något åt alla extrakilon på kroppen.
Nä, jag tror inte jag har en ålderskris, snarare en viktkris – något jag borde gjort någonting åt för länge sedan.
***
På bilden ser ni för övrigt mina nya glasögon. Visst ser jag riktigt hipp ut?
***
Idag fick jag tre dvd-boxar på posten. Så eftermiddagen har gått åt till att kolla på gamla hockeymatcher. Frugan bara skakar på huvudet åt mig, när jag exalterat förklarar att jag har njutit av Edmonton Oilers mot Philadelphia Flyers från 1987 och Toronto Maple Leafs mot Pittsburgh Penguins från 2000.
Och ok – jag kan väl erkänna att det är snudd på övernördigt att kolla på 20 år gamla hockeymatcher. Men sån är jag.
***
På tal om att fylla år. Min kära mor inledde grattishälsningen med, ”Det här är sista gången du fyller ett primtal”.
Har jag månne bara två år kvar att leva?
***
Fick pressmeddelande från Frizon idag.
Jag bevakade ju 2009 års festival för Världen idag och fick väldigt blandade intryck. Stötte på ganska mycket under dagarna på Torp utanför Örebro som jag hade svårt att tycka var bra. Och när jag skrev om det i tidningen blev det mothugg från EFK Ung, som ju arrangerar festivalen.
Jag håller fast vid slutsatsen jag drog – en ungdom som besöker Frizon får väldigt blandade budskap om vad det innebär att vara kristen.
Men idag är det svårt att säga att man tycker att något är fel, utan att stämplas som moraliserande eller överkänslig. Då är det lättare att gulligulla, som annan kristen media valde att göra.
Frizon har potential att vara hur bra som helst – men då behöver den naiva inställningen från arrangören försvinna. Det finns en andlig verklighet, och jag kan inte låta bli att undra hur bra det är att prisa Gud på samma scen som ett okristet band stått och svurit på några timmar tidigare…
***
Jana, Harry och Febe på väg till kyrkan.
Hilsen. Linus.
Johan påpekade helt korrekt att jag hade glömt år 2000 i min decenniekrönika nedan. Så här kommer 2000.
2000
Tog studenten. Ryckte in i lumpen.
Sådärja :)
Hilsen. Linus.
Jodå, jag var och tränade i fredags också. Hade ett Sportbladet-knäck tidigt på morgonen, och behövde vila upp mig efter det. Så det blev lite bråttom innan jag skulle hämta barnen vid lunch.
Så jag satte mig på cykeln och körde s-k-i-t-e-n ur mig i 30 minuter. Riktigt skönt.
Varje gång jag tränat har jag stött på ett härligt gäng gubbar, som förmodligen simmar eller gör något annat, för jag träffar dem bara i omklädningsrummet. Här har vi rebellen Kurt, som ser ut som en riktigt gammal Chris Cooper, och som alltid har något uppstudsigt att säga. Coola Assar går alltid omkring med en käpp, men har en blick som är piggare än många tonåringars.
Och en handfull till. Jag hoppas kunna lära känna dem bättre under tiden, det skulle verkligen vara som en liten bonus på det här träningsvansinnet jag gett mig in på.
Hilsen. Linus.
2001
Oj, snacka om händelserikt år. Liten parvel som jag var hade jag egentligen ingen aning om vad som hände i livet. Men stora grejer var det. April – muck från lumpen som sjukvårdare på en fältsjukhuspluton, T2 Skövde. Maj – pappa för första gången i livet. Jana föds och vänder upp och ner på allt. Augusti - nytt jobb. Går från CIVAS (tidigare QVS, senare Bagport Sweden) till DHL Express, ett riktigt drömjobb. Oktober – gifter mig med Rakel, världen mest fantastiska kvinna. December – får reda på att vi bor olovandes i vår fina lägenhet i Gränby och att vi måste flytta efter nyår. Någon vecka innan jul löser det sig (tack vare en omtänksam pappa), och vi får en jättefin lägenhet i Nyby Gård.
Some year…
2002
Rakel börjar må illa på morgnarna och ett gravtest avslöjar att barn nummer två är på gång. I december föds Febe – som sover hela sitt första dygn i livet. Än idag minns jag natten efter förlossningen som den tyngsta och bästa sömnen jag någonsin upplevt.
2003
Vi köper en tvättmaskin (som håller än idag) och en Volvo 745. Bilen var en rejäl uppgradering från den Citroen BX14RE vi hade kört fram till dess.
Jag både jobbar och är pappaledig. Kör rutt A141 i Sundbyberg, och sätter nytt personligt rekord genom att göra 40 stopp på en eftermiddag (16 leveranser, 24 hämtningar). Kör också A131 i Kista, och levererar 48 stopp en förmiddag. Inte så märkvärdigt egentligen – men bilen var knökfull. Närmare 150 AWB-er och över 200 paket, om jag inte minns helt fel. Det var en härlig tid på DHL, och det var med vemod jag lämnade den härliga arbetsplatsen på Arlanda.
På hösten besöker vi Örebro för första gången. Under Hanna Gadds födelsedagsfest i Stora Mellösa försöker örebroarna övertyga oss om att Örebro is the place to bo. Jag blir knappast frälst. Men lite senare på året bestämmer vi oss för att Rakel ska söka sjuksköterseutbildningen i Örebro. ”Det kan vara trevligt att se en annan del av Sverige”, låter resonemanget…
2004
I januari flyttar Rakel och börjar plugga. Jag och tjejerna kommer efter, två veckor senare. Det går bra för Rakel. Hon läser med min gamla jobbarkompis Tessan, och träffar Cissi. Jag är pappaledig i ett halvår och börjar sedan på DHL i Örebro. Kör Mariestadsrutten över sommaren – det softaste jag gjort. Hade två timmars lunch varje dag i Mariestad – och avnjöt såklart dessa timmar vid Vänerns strand.
2005
På min 25:e födelsedag överraskar Rakel mig med en kryssning till Helsingfors – det var mycket, mycket, för att inte säga ofantligt trevligt!!
Stor händelse – på sommaren 2005 mailar jag redaktören för tidningen Pro Hockey och undrar om jag kan få börja skriva för NHL-magasinet. Jag får ett testuppdrag, som jag jobbar häcken av mig och gör riktigt bra – och sedan är jag inne. Får ett fast månatligt uppdrag, mitt första betalda journalistjobb.
Annars är jag arbetslös för första gången i mitt liv, eftersom åkeriet jag kör för endast kan erbjuda ett timvik. Men senare på året får jag fast jobb.
2006
I april startar jag en enskild firma. På hösten går Rakel in på sjätte och sista terminen på sjuksköterskelinjen. I december flyttar vi till en femma i Vivalla.
2007
Vi köper en ny bil, en Citroen C5. Rakel får sin sjuksköterskelicens efter tre års studier. Hon börjar jobba på USÖ. I oktober säger jag upp mig från åkeriet för att satsa på firman – vilket i sin tur leder till att jag får ett första (och sista) möte med ångest. Det var inga roliga känslor när jag gick hemma och inte hade något att göra. ”Vad har jag gjort???” Men – Gud var med och efter ett halvår kunde jag försörja familjen helt på frilanseriet.
Den här bloggen startas. I första inlägget spår jag (något felaktigt) att jag kommer att hålla ut i två veckor…
2008
Börjar frilansa för Sportbladet i april. Vår första son, Harry, föds i maj. Tar över som redaktör för Pro Hockey i juni.
2009
I januari åker jag till Uganda på reportageresa för Barnhjälp Soluppgång. I februari åker jag till USA och tittar på hockey i en dryg vecka. Andra sonen föds i december, på juldagen. Jag och Rakel firar åtta år som gifta. Vilken härlig tid vi har haft tillsammans! Och fler år blir det.
Det var en kort summering av mina och min familjs tio senaste år.
Hilsen. Linus.
Bestämde mig för någon anledning för att köra dubbla doser med benträning idag. Vilket fick till följd att jag höll på ramla ihop på löparbandet efteråt. Benen var ganska möra.
På fredag ska jag satsa på extra mycket kondition, inte så mycket styrka.
Hilsen. Linus.
Det började med en stor frestelse. Och det var inte i form av McDonald’s-restaurangen jag alltid måste passera på väg till träningen… Nej, när jag svängde upp till Haga Centrum insåg jag att jag hade glömt mitt gymkort på kontoret. Åka dit och hämta.
Då kom frestelsen. ”Kanske ska träna i eftermiddag istället. Kan ju vara skönt att komma igång med jobbet redan nu.” Men jag sa nej till mig själv och åkte ändå tillbaka till Haga. Hade jag inte gjort det – hade det förmodligen inte blivit något av…
10 min uppvärmning. 40 minuter styrka. 10 minuter kondition. Jag ser redan skillnad.
Foto: istockphoto
Nä, kanske inte riktigt där än.
***
Det kan vara så, att Alicia Keys har gjort en New York-sång som kan peta ner good old Frankies klassiker som signatur för det stora äpplet. Lyssna och njut –> Alicia Keys – Empire State Of Mind (Part II) Broken Down
Och när vi ändå är inne på Spotifytips, vill jag dela glädjen jag upplevde när jag insåg att Kirk Franklin gjort en alldeles ultraskön cover på September. Lyssna och njut, del 2 –> Kirk Franklin – September
***
Nu måste jag jobba vidare med Pro Hockeys gigantiska OS-guide. Missa inte det numret – den 4 februari finns det i butik.
Hilsen. Linus.
Min underbara hyresvärd har inhandlat en sprojlans kaffemaskin. Mycket bra, tycker bloggen.
Hilsen. Linus.
Idag gjorde jag så storstilad comeback i muskelspännarland. Jag masade min smidiga kropp runt ett 45 minuter långt träningspass på Hagabadets gym.
Allteftersom kom allt tillbaka till mig. Känslan av att, ja, det är jobbigt. Känslan av att, nej, jag borde inte äta mer godsaker. Känslan av att – jag borde ha börjat för länge, länge sen.
För några år sedan fick jag ett fint pris på ett årskort via min dåvarande arbetsgivare. Jag höll väl uppe träningen i cirka två månader. Okej, en månad. Jaja, tre veckor.
Men den här gången är det annorlunda.
För nu är det jag som får pröjsa fullt pris. Och är det något jag inte gillar, så är det onödiga utgifter. Det finns ett väldigt bra sätt att se till att månadsavgiften på kortet inte blir en onödig utgift.
Nåväl, för att sätta lite press på mig själv hade jag tänkt att loggföra min träning här på bloggen. Det här är alltså del 1 av förhoppningsvis flera hundra avsnitt.
Stay tuned.
Hilsen. Linus.
Mitt under förlossningsarbetet med den ännu odöpta bäbisen fick jag ett länktips om en ledare i GP. En Maria Haldesten angriper bland andra David Lega för hans kritik mot abortinriktad fosterdiagnostik. Gå gärna in och läs hela ledaren, jag kommer inte att citera särskilt mycket ifrån den. Men det här skriver hon bland annat:
Fosterdiagnostiken är i huvudsak en välsignelse, en möjlighet att med teknikens hjälp minska lidande.
Maria tycker att vi med teknikens hjälp bör sortera bort människor, som ändå bara kommer att lida och orsaka problem i livet. För vi vet ju e x a k t vilka de är…
Jag blir ganska upprörd när jag läser Marias ledare. Hon verkar inte höra vad det är hon säger. Hon inser inte hur farligt hennes resonemang är, och åt vilket håll det kan gå. Hon uppvisar en skrämmande brist på respekt för människans värde. Nazityskland revisited, men dolt av den nya teknikens diskretion.
David Lega har svarat, och så här skriver han bland annat:
Idag är det framförallt barn med Downs syndrom och synliga missbildningar som väljs bort. Imorgon kan det handla om dyslexi, vänsterhänthet, kön och ögonfärg. Kommer det i framtiden att vara okej att vara annorlunda?
Lega nämner kön som en framtida orsak till abort. Men det ser vi ju redan idag. Inte bara i Kina.
Rakel avböjde fosterdiagnostik
Under senaste graviditeten fick Rakel förfrågan om fosterdiagnostik. Hon avböjde. När barnmorskorna ville försäkra sig om att hon var säker på sin sak, svarade Rakel: ”Och vad ska hända efter fosterdiagnostiken? Vad ska det leda till?” Besvärande tystnad. En barnmorska sa till henne: ”Du vet, i Danmark gör alla det här, och där föds det knappast några barn med Downs.”
När hon såg Rakels smått äcklade och förfärade ansiktsuttryck, skyndade hon sig att tillägga, ”Men det kan man förstås diskutera om det är så positivt”.
Ja, det kan man verkligen.
Låt oss inte luras av diskret och sofistikerad teknik. Låt oss se saker för vad de verkligen är.
Hilsen. Linus.
Harry boy är ju hyfsat cool.
Hilsen. Linus.
- Bild: stock.xchng
Familjen Hugosson - som numera alltså består av 6 personer! – önskar er alla ett riktigt gott och välsignat nytt år!
I morgon åker vi till Uppsala, eller närmare bestämt Storvreta, där en breathtaking nyårsupé hos Lundbergs väntas. Mycket najs.
Hilsen. Linus.
Läser på dagen.se att Bengt Sjöberg är utsedd till årets förebild. Ett mycket bra val. Om fler kristna var så agerande som Bengt är, skulle Sverige se väldigt annorlunda ut.
För drygt två år sedan intervjuade jag honom för Världen idag i samband med att hans bok ”När världen kom till stan” släpptes. Här kommer den intervjun:
Bengt Sjöberg på Örebro slott, november 2007. Foto: Linus Hugosson
I sjutton års tid har Bengt Sjöberg hjälpt över 100 flyktingar att ta sig igenom den svenska asylprocessen och få uppehållstillstånd. Han har hört handläggare på Utlänningsnämnden kalla asylsökande för ”kaniner” och på nära håll fått erfara vad han själv beskriver som ”en statlig misshandel av barn”.
I samband med bokmässan på Örebro slott i helgen släpptes hans bok ”När världen kom till stan” (Gospel Media). Förhandsintresset har varit stort och i de värmländska medierna har Bengt fått berätta om sitt engagemang för asylsökande i Filipstad.
– Mitt mål med boken är att belysa asylprocessen med dess ibland fruktansvärda avigsidor och även skapa förståelse för varför människor kommer hit, berättar Bengt.
I boken beskriver Bengt hur tärande den svenska flyktingpolitikens krångliga och ibland rent omänskliga process är för flyktingen. Han har sett många asylsökande bryta ihop och bli både psykiskt och fysiskt sjuka av den långa väntetiden på besked om de får stanna eller om de ska utvisas.
– Jag har träffat en ung kvinna från Azerbajdzjan, som innan arton års ålder blev gråhårig av all den oro som drabbade henne i samband med hennes familjs asylprocess, säger Bengt.
Misslyckad flyktingpolitik
Bengt efterlyser en förändrad syn på flyktingar. Han önskar att de ska behandlas som människor.
– Jag har sett en handläggare förnedra asylsökande genom att göra vingliknande rörelser med händerna när han förmedlade ett utresebesked. ”Nu ska du ut och flyga”, raljerade han, berättar Bengt.
När en barnfamilj skulle utvisas dök Gränspolisen upp med tretton poliser klockan sex på morgonen. Instängda i ett rum fick barnen höra hur mamman skrek och grät. Enligt mamman tvingade poliserna handgripligen henne att klä på sig. Bengt valde att polisanmäla poliserna för deras handlade, som uppenbarligen bröt mot FN:s barnkonvention.
– Jag vill se vanlig respekt för människors lika värde som i grunden bottnar i Jesu ord ”det du vill att andra ska göra för dig, ska du göra för dem”, säger Bengt och nämner även en del goda exempel, där handläggare förmedlat tuffa beslut på ett ömt och respektfullt sätt.
Bengts berättelser om hur svensk flyktingpolitik fungerar i verkligheten, leder till frågan om politikerna är okunniga om vad deras lagstiftande får för konsekvenser.
– Politikerna svarar konsekvent att de inte kommenterar enskilda fall och hänvisar alltid till tjänstemännen och handläggarna på Migrationsverket, säger Bengt.
Hos dessa tjänstemän möter Bengt en stor frustration över det komplicerade regelverk de arbetar efter. Inte blir det bättre av att det ofta blir ändringar i regelverket. I slutändan handlar mycket om brist på pengar.
”Om politikerna bestämmer inriktningen bör de väl också ge ekonomiska förutsättningar för att Migrationsverket skall kunna fullfölja alla stolta planer”, skriver Bengt i boken.
Rasism i kyrkan
Främlingsfientlighet finns i hela det svenska samhället – även inom kyrkan. Bengt skriver att han stötte på liknöjdhet och även öppen rasism från en del kristna i samband med Påskuppropet (en namninsamling för amnestilagar initierad av Sveriges Kristna Råd våren 2005).
”Det fanns engagerade människor som stod ute på gatorna och gick omkring och knackade dörr, medan andra diskuterade ordval i brevet och aldrig kom sig för att samla in ett enda namn. På vissa håll fanns också främlingsfientlighet och rasism inom kyrkans väggar, något som jag blev fruktansvärt upprörd över.”
Men det finns också ett stort engagemang i många församlingar. Bengt har kontakt med flera nätverk som är kapabla att hjälpa flyktingar med allt från besök på vårdcentralen till lite mer dramatiska saker, som att gömma utvisningshotade flyktingar.
Bengt hoppas att hans bok ska inspirera svenska familjer att bli vänfamiljer åt nysvenskar och asylsökande. Det behövs inte mycket för att få en invandrare att känna sig hemma.
– Att sträcka ut sin hand och bjuda hem en invandrarfamilj på middag har ett oerhört stort värde. Man behöver inte ens kunna prata med varandra, det varma budskapet når fram ändå, säger Bengt.
”När världen kom till stan” handlar om människor som gärna vill stanna hos oss i Sverige och om Bengt Sjöbergs stora hjärta att hjälpa dem. Boken utgör inte en komplett krönika över svensk flyktingpolitik, men ger ändå insikt i hur flyktingar som kommer till Sverige har det.
Hej! Jag heter Linus, är 28 år gammal och fyrbarnspappa.
Om någon hade sagt till mig för 10 år sen att jag skulle ha fyra barn innan 30, då hade jag inte trott den människan. Men så blev det.
Och det är helt underbart.
Det står mer och mer klart för mig, att det är en stor rikedom att ha barn. Visst, de är besvärliga. Visst, de väcker en mitt i natten – varje natt. Visst, de skiter och kladdar. Visst, de bråkar och förstör. Men de ger glädje, mening med livet och många m-å-n-g-a skratt!
Just nu skrattar jag åt näst yngste barnet Harry, som står på alla fyra och säger ”hej, hej” till mig, tittandes mellan sina egna ben. Han kom liksom bara helt plötsligt på att han ville göra det. For no particular reason. Och genast blev min frukost lite extra rolig.
***
Bara några minuter gammal.
Ok, låt mig redogöra för miraklet med senaste förlossningen. Som jag skrev tidigare var det inledningsvis den jobbigaste förlossningen hittills. Vi visste att det skulle gå segt, i och med att det hela sattes igång över två veckor före beräknad nedkomst. Men att det skulle gå flera dygn, och att Rakels kropp inte skulle svara på ”igångssättningsmedlen” hade vi inte räknat med.
Vi åkte alltså in den 22. Första etappen inleddes. Rakel fick en salva för livmodertappen. Inget hände.
Ett dygn senare stack de hål på hinnorna och vattnet gick. Inget hände.
Fram till sent på kvällen den 23 fick Rakel värkstimulerande dropp, ända upp till ”maxgränsen” på 120 ml/timmen. Men – inget hände. Läkaren beordrade paus för natten och vi somnade – något modstulna.
God jul! När vi vaknade var det alltså julafton, och här satt vi, på förlossningsavdelningen på USÖ. Mormor och morfar tog med sig barnen för att fira Jesu födelse hos Rebecka och Troy i Kolbäck, och det var faktiskt ganska ledsamt att vinka av dem. Ledsamt att missa när barnen öppnade paketen, all trevlig gemenskap, all god julmat, ja ni vet – missa jul. I efterhand är det såklart dock värt allting.
Läkaren bestämde sig för att återigen smörja Rakels livmodertapp, i förhoppning att den skulle ”mogna bort”. Det innebar sex timmar av – väntan. Vi slog ihjäl tiden med På Spåret-repriser, Sudoku, dåliga amerikanska julmatinéer och sömn.
Vid 17-tiden kopplades droppet på igen. Det började pratas om att om inget hade hänt vid 23-tiden skulle det avbrytas, och istället skulle det bli kejsarsnitt dagen efter. Rakel ville bara få ett slut på hela processen, som var ganska jobbig just då, och tyckte allt som slutade med att bebben hamnade utanför hennes livmoder lät bra, men vi bad ändå till Gud om att det inte skulle sluta med ett snitt.
Läkaren godkände att droppet doserades över ”maxgränsen” på 120 ml/timmen, och när det närmade sig 180 ml/h, då svarade Rakels kropp. Värkarna satte igång. (Under hela förlossningen låg dosen på 220 ml/timmen.)
Vid 22 behövde Rakel lustgas. Hon tvingade mig att dra fem djupa andetag av denna drog, och jag blev hög för första gången i mitt liv. Märklig upplevelse. Vid 1-tiden på natten var värkarna så smärtsamma att Rakel inte orkade längre. Så hon fick ryggmärgsbedövning, EDA. När edan väl var lagd (den norske narkosläkaren lyckades på andra försöket, nytt rekord för svårstuckna Rakel) kunde Rakel somna och vila, medan värkarna gjorde sitt. Och hennes kropp jobbade verkligen på.
Strax efter fem på morgonen sa hon till mig att hon inte kunde hålla emot, utan behövde börja krysta. Så jag ringde in barnmorskorna. När de såg vad som var på g, ropade de ”vänta, vänta”. De hann inte ens få på sig skyddskläderna, utan tre krystvärkar senare var lillkillen ute ur magen.
Så, i slutändan blev den mest utdragna av förlossningar en av de smidigaste. Rakel sprack ingenting, de behövde inte klippa och framförallt – inget kejsarsnitt. Minimalt med efterkomplikationer, med andra ord.
Vi ser det som ett stort bönesvar – ett mirakel – och vi är otroligt tacksamma till Gud att det blev så bra.
Killen, som fortfarande inte har något namn, vägde 3860 gram (vår minsta hittills) och var 53 centimeter lång. En liten plutt, i våra ögon.
Om doktorn ger sitt samtycke kommer de hem idag, den tappra modern och den lilla killen. Vi längtar.
***
Tack, Rakel.
På grund av att du prompt ska ställa upp på alla slags studier vet jag nu att det är hög tid att ta tag i det här med vikten. Rakel var med i någon ”tittstudie”, och då skulle också pappans längd och vikt mätas.
Väl uppe på vågen uppenbarades det att jag spräckt sekelgränsen. Ajaj.
***
Gjorde inte om misstaget att fråga barnmorskan om bäbisen var kissnödig när jag såg den svullna pungen.
Jag lär mig.
***
Givetvis riktar vi ett stort tack till alla som stått med oss i den här födseln, såväl praktiskt som ”teoretiskt”. Först och främst till mina svärföräldrar, som klev utanför sin bekvämlighetszon och tog sig an våra tre ”stora” barn under vilohögtiden jul. Tack!
Hilsen. Linus.
