Mobilbilder
Nej, den här bloggen ska inte dö!! Trots att jag numer ”proffsbloggar” på hockeyexpressen.se vill jag hålla den här vid liv. Så här kommer lite bilder från den senaste tiden.
Min fru tyckte att min nya almanacka från www.personligalmanacka.se var – kvinnlig! Men den är ju supertuff, tycker jag.
Jana var hos tandläkaren i förra veckan. Hon var superduktig och fick mycket beröm av tandsköterskan för sina fina tänder. Hon har aldrig varken sugit på finger eller tagit napp – och är tydligen bra på att borsta gaddarna också.
Harry har debuterat på söndagsskola. Som vi misstänkte var han väldigt smidig att skola in – tog en halv gång – och han trivs som fisken bland sina polare.
Vår stående kvällsgäst i trädgården – igelkotten Henrik.
Harry och tjejerna fick åka båt vid senaste besöket hos farmor och farfar. Tack farfar för det! Han har tjatat sen semestern om att åka båt igen, så det var efterlängtat.
En gång för inte så länge sen hittade jag min bärbara dator med hälften av alla tangenter bortryckta. Den skyldige? Ja han var inte sen att erkänna. Han verkade till o med lite stolt över sin bedrift…
Valter och Harry på golvet hos farmor och farfar.
Valter är inne i en ganska jobbig period just nu. När han inte skriker sover han, typ, och Rakel får slita hårt på dagarna. Hon är fantastiskt duktig, min fru. Och Valter är det lite synd om, han har typ sex tänder som är precis på g att spricka ut. Smärta!
Två tyska u-båtar i Kiel-hamnen.
Det var allt jag hade att bjuda på den här gången.
Hilsen. Linus.
Valborg i Långban
I fredags var i Långban och hälsade på pappa och mamma, som dagen till ära fyllde år! Grattis igen!
Och vilka passar inte bättre att testa sin nya kamera på än sina nära och kära. Här kommer ett axplock från en riktigt, riktigt trevlig dag.
Ok, vi börjar med en bild jag tog på morgonen innan vi åkte iväg. Det blev födelsedagspresenten till mamma…
Sen åkte vi då till Långban, där mina föräldrar bor på Elvis Presley Blvd… (pappa gillar The King).
Och här vi honom! Pappa, alltså. En härlig bild på en härlig människa.
Födelsedagsbarnet – min underbara mamma! Jag tror det var 35 hon fyllde…
Barnens kusiner – Lovisa och Elias.
Harry var i toppform hela dagen och stod emellanåt för bejublad underhållning.
Till vänster har vi svåger Daniel, till höger födelsedagsbarnet med Harry i förgrunden.
Fantastiska Jana.
Och så här såg man själv ut, iförd en cool Bubba Gump Shrimp Co-tröja (tack Gaddarna). Och så här såg Valter, han som sitter i ett hörn och tar hand om sig själv mest hela tiden, ut.
Hilsen. Linus.
Mitt årtionde
2001
Oj, snacka om händelserikt år. Liten parvel som jag var hade jag egentligen ingen aning om vad som hände i livet. Men stora grejer var det. April – muck från lumpen som sjukvårdare på en fältsjukhuspluton, T2 Skövde. Maj – pappa för första gången i livet. Jana föds och vänder upp och ner på allt. Augusti - nytt jobb. Går från CIVAS (tidigare QVS, senare Bagport Sweden) till DHL Express, ett riktigt drömjobb. Oktober – gifter mig med Rakel, världen mest fantastiska kvinna. December – får reda på att vi bor olovandes i vår fina lägenhet i Gränby och att vi måste flytta efter nyår. Någon vecka innan jul löser det sig (tack vare en omtänksam pappa), och vi får en jättefin lägenhet i Nyby Gård.
Some year…
2002
Rakel börjar må illa på morgnarna och ett gravtest avslöjar att barn nummer två är på gång. I december föds Febe – som sover hela sitt första dygn i livet. Än idag minns jag natten efter förlossningen som den tyngsta och bästa sömnen jag någonsin upplevt.
2003
Vi köper en tvättmaskin (som håller än idag) och en Volvo 745. Bilen var en rejäl uppgradering från den Citroen BX14RE vi hade kört fram till dess.
Jag både jobbar och är pappaledig. Kör rutt A141 i Sundbyberg, och sätter nytt personligt rekord genom att göra 40 stopp på en eftermiddag (16 leveranser, 24 hämtningar). Kör också A131 i Kista, och levererar 48 stopp en förmiddag. Inte så märkvärdigt egentligen – men bilen var knökfull. Närmare 150 AWB-er och över 200 paket, om jag inte minns helt fel. Det var en härlig tid på DHL, och det var med vemod jag lämnade den härliga arbetsplatsen på Arlanda.
På hösten besöker vi Örebro för första gången. Under Hanna Gadds födelsedagsfest i Stora Mellösa försöker örebroarna övertyga oss om att Örebro is the place to bo. Jag blir knappast frälst. Men lite senare på året bestämmer vi oss för att Rakel ska söka sjuksköterseutbildningen i Örebro. ”Det kan vara trevligt att se en annan del av Sverige”, låter resonemanget…
2004
I januari flyttar Rakel och börjar plugga. Jag och tjejerna kommer efter, två veckor senare. Det går bra för Rakel. Hon läser med min gamla jobbarkompis Tessan, och träffar Cissi. Jag är pappaledig i ett halvår och börjar sedan på DHL i Örebro. Kör Mariestadsrutten över sommaren – det softaste jag gjort. Hade två timmars lunch varje dag i Mariestad – och avnjöt såklart dessa timmar vid Vänerns strand.
2005
På min 25:e födelsedag överraskar Rakel mig med en kryssning till Helsingfors – det var mycket, mycket, för att inte säga ofantligt trevligt!!
Stor händelse – på sommaren 2005 mailar jag redaktören för tidningen Pro Hockey och undrar om jag kan få börja skriva för NHL-magasinet. Jag får ett testuppdrag, som jag jobbar häcken av mig och gör riktigt bra – och sedan är jag inne. Får ett fast månatligt uppdrag, mitt första betalda journalistjobb.
Annars är jag arbetslös för första gången i mitt liv, eftersom åkeriet jag kör för endast kan erbjuda ett timvik. Men senare på året får jag fast jobb.
2006
I april startar jag en enskild firma. På hösten går Rakel in på sjätte och sista terminen på sjuksköterskelinjen. I december flyttar vi till en femma i Vivalla.
2007
Vi köper en ny bil, en Citroen C5. Rakel får sin sjuksköterskelicens efter tre års studier. Hon börjar jobba på USÖ. I oktober säger jag upp mig från åkeriet för att satsa på firman – vilket i sin tur leder till att jag får ett första (och sista) möte med ångest. Det var inga roliga känslor när jag gick hemma och inte hade något att göra. ”Vad har jag gjort???” Men – Gud var med och efter ett halvår kunde jag försörja familjen helt på frilanseriet.
Den här bloggen startas. I första inlägget spår jag (något felaktigt) att jag kommer att hålla ut i två veckor…
2008
Börjar frilansa för Sportbladet i april. Vår första son, Harry, föds i maj. Tar över som redaktör för Pro Hockey i juni.
2009
I januari åker jag till Uganda på reportageresa för Barnhjälp Soluppgång. I februari åker jag till USA och tittar på hockey i en dryg vecka. Andra sonen föds i december, på juldagen. Jag och Rakel firar åtta år som gifta. Vilken härlig tid vi har haft tillsammans! Och fler år blir det.
Det var en kort summering av mina och min familjs tio senaste år.
Hilsen. Linus.
Dagens bild
Harry boy är ju hyfsat cool.
Hilsen. Linus.
Så gick det till när nummer fyra kom…
Hej! Jag heter Linus, är 28 år gammal och fyrbarnspappa.
Om någon hade sagt till mig för 10 år sen att jag skulle ha fyra barn innan 30, då hade jag inte trott den människan. Men så blev det.
Och det är helt underbart.
Det står mer och mer klart för mig, att det är en stor rikedom att ha barn. Visst, de är besvärliga. Visst, de väcker en mitt i natten – varje natt. Visst, de skiter och kladdar. Visst, de bråkar och förstör. Men de ger glädje, mening med livet och många m-å-n-g-a skratt!
Just nu skrattar jag åt näst yngste barnet Harry, som står på alla fyra och säger ”hej, hej” till mig, tittandes mellan sina egna ben. Han kom liksom bara helt plötsligt på att han ville göra det. For no particular reason. Och genast blev min frukost lite extra rolig.
***
Bara några minuter gammal.
Ok, låt mig redogöra för miraklet med senaste förlossningen. Som jag skrev tidigare var det inledningsvis den jobbigaste förlossningen hittills. Vi visste att det skulle gå segt, i och med att det hela sattes igång över två veckor före beräknad nedkomst. Men att det skulle gå flera dygn, och att Rakels kropp inte skulle svara på ”igångssättningsmedlen” hade vi inte räknat med.
Vi åkte alltså in den 22. Första etappen inleddes. Rakel fick en salva för livmodertappen. Inget hände.
Ett dygn senare stack de hål på hinnorna och vattnet gick. Inget hände.
Fram till sent på kvällen den 23 fick Rakel värkstimulerande dropp, ända upp till ”maxgränsen” på 120 ml/timmen. Men – inget hände. Läkaren beordrade paus för natten och vi somnade – något modstulna.
God jul! När vi vaknade var det alltså julafton, och här satt vi, på förlossningsavdelningen på USÖ. Mormor och morfar tog med sig barnen för att fira Jesu födelse hos Rebecka och Troy i Kolbäck, och det var faktiskt ganska ledsamt att vinka av dem. Ledsamt att missa när barnen öppnade paketen, all trevlig gemenskap, all god julmat, ja ni vet – missa jul. I efterhand är det såklart dock värt allting.
Läkaren bestämde sig för att återigen smörja Rakels livmodertapp, i förhoppning att den skulle ”mogna bort”. Det innebar sex timmar av – väntan. Vi slog ihjäl tiden med På Spåret-repriser, Sudoku, dåliga amerikanska julmatinéer och sömn.
Vid 17-tiden kopplades droppet på igen. Det började pratas om att om inget hade hänt vid 23-tiden skulle det avbrytas, och istället skulle det bli kejsarsnitt dagen efter. Rakel ville bara få ett slut på hela processen, som var ganska jobbig just då, och tyckte allt som slutade med att bebben hamnade utanför hennes livmoder lät bra, men vi bad ändå till Gud om att det inte skulle sluta med ett snitt.
Läkaren godkände att droppet doserades över ”maxgränsen” på 120 ml/timmen, och när det närmade sig 180 ml/h, då svarade Rakels kropp. Värkarna satte igång. (Under hela förlossningen låg dosen på 220 ml/timmen.)
Vid 22 behövde Rakel lustgas. Hon tvingade mig att dra fem djupa andetag av denna drog, och jag blev hög för första gången i mitt liv. Märklig upplevelse. Vid 1-tiden på natten var värkarna så smärtsamma att Rakel inte orkade längre. Så hon fick ryggmärgsbedövning, EDA. När edan väl var lagd (den norske narkosläkaren lyckades på andra försöket, nytt rekord för svårstuckna Rakel) kunde Rakel somna och vila, medan värkarna gjorde sitt. Och hennes kropp jobbade verkligen på.
Strax efter fem på morgonen sa hon till mig att hon inte kunde hålla emot, utan behövde börja krysta. Så jag ringde in barnmorskorna. När de såg vad som var på g, ropade de ”vänta, vänta”. De hann inte ens få på sig skyddskläderna, utan tre krystvärkar senare var lillkillen ute ur magen.
Så, i slutändan blev den mest utdragna av förlossningar en av de smidigaste. Rakel sprack ingenting, de behövde inte klippa och framförallt – inget kejsarsnitt. Minimalt med efterkomplikationer, med andra ord.
Vi ser det som ett stort bönesvar – ett mirakel – och vi är otroligt tacksamma till Gud att det blev så bra.
Killen, som fortfarande inte har något namn, vägde 3860 gram (vår minsta hittills) och var 53 centimeter lång. En liten plutt, i våra ögon.
Om doktorn ger sitt samtycke kommer de hem idag, den tappra modern och den lilla killen. Vi längtar.
***
Tack, Rakel.
På grund av att du prompt ska ställa upp på alla slags studier vet jag nu att det är hög tid att ta tag i det här med vikten. Rakel var med i någon ”tittstudie”, och då skulle också pappans längd och vikt mätas.
Väl uppe på vågen uppenbarades det att jag spräckt sekelgränsen. Ajaj.
***
Gjorde inte om misstaget att fråga barnmorskan om bäbisen var kissnödig när jag såg den svullna pungen.
Jag lär mig.
***
Givetvis riktar vi ett stort tack till alla som stått med oss i den här födseln, såväl praktiskt som ”teoretiskt”. Först och främst till mina svärföräldrar, som klev utanför sin bekvämlighetszon och tog sig an våra tre ”stora” barn under vilohögtiden jul. Tack!
Hilsen. Linus.
Välkommen
Orkar inte skriva så mkt nu, men här är bildbevis på vårt senaste mirakel.
5.30 i morse föddes han. 3,86 kg, 53 cm lång (vår minsta hittills). Föddes normalt. Rakel var superduktig. På många sätt tuffaste förlossningen hittills, men i slutet gick det väldigt bra.
Nu – vila!
Hilsen. Linus.
Såg du det?
Mittentjejen spenderade lite väl lång tid på toaletten häromkvällen. Rakel mötte upp henne direkt när hon öppnade dörren och såg genast vad som hade hänt.
”Febe! Har du klippt dig!?”
”Såg du det på en gång?”
Febe lät ärligt förvånad. Hon trodde inte att hennes små finjusteringar skulle märkas…
Så det blev ett nödsamtal till Anna. Snälla Anna tog emot redan dagen efter och fixade problemet.
Tack Anna!
Behöver jag säga vilket kort som är före och vilket som är efter?
Hilsen. Linus.
En minut senare
En minut är allt han behöver. Så skicklig är han.
Harry.
Han var ensam i en ynka minut i köket. På den korta stunden lyckades han förvandla det och sig själv till ett crème freiche-inferno.
Bra jobbat, Harry.
***
Fick mail från en fru Nicolas i Elfenbenskusten. Hon ville ge mig 2,5 miljoner dollar. Allt jag behövde göra var att ringa ett telefonnummer, så skulle det vara klart…
Kanske är det min turdag idag?
***
Räknade till elva svordomar i dagens upplaga av Bolibompa. Kände mig som en fullgod medlem i PRO, när jag satt där i tv-soffan och funderade på protestlistor och formulerade arga insändare i mitt sinne.
Men det går ju att stänga av också.
***
På tal om att vara arg. Igår ringde en telefonförsäljare och ville att jag skulle stöldmärka min bil.
”För bara si o så mycket pengar minskar du risken för att din bil ska bli stulen”, sa hon. ”Det tar bara tio minuter så är det klart. Det låter väl jättebra?”
”Nej, det låter helt ointressant”, svarade jag.
Vojne, vad hon verkade störa sig på det raka svaret. Men när man ställer en antingen-eller-fråga, får man väl också vara beredd på att man kan få ett eller till svar, eller?
***
Och vad lycklig han blev sen då. Se på honom. Så nöjd. Rackarharry.
***
Konstigt nog brukar jag alltid bli gamla vanliga flitigbloggaren när jag precis skrivit ett inlägg om att det är stiltje i min bloggosfär. Lustigt.
Nåja, nu är det slut på det lustiga för den här gången.
Hilsen. Linus.
Vinter, tack.
Idag har jag krattat upp alla löv på vår enorma tomt. Vi har också lagt presenning över våra utemöbler. Vi är redo.
Redo för snö. Åh, vad mysigt det vore med ordentlig vinter i år.
Förra året fick vi faktiskt ett par fina vinterveckor. Jag satt och kollade igenom gamla bilder och hittade en del mysiga vinterbilder.
Hilsen. Linus.
Fikamys på morgonsömnigt Marieberg
Vet ni, jag har inget emot att betala ett hutlöst överpris (104 kr, för att vara exakt) för ett par torra ostfrallor, två av gårdagens chokladbollar och två Mer, när sällskapet är så här trevligt.
Jana och Harry är två härliga människor. Tänk vilken förmån att få vara deras pappa. Att familjen också innefattar goa Febe (just nu på maskeradkalas), underbara Rakel (just nu sångerska på ett barndop) och lilla knodden (just nu på tillväxt i Rakels mage) gör inte saken sämre.
Känner mig väldigt välsignad och rik. Tack Gud.
Over and out från Marieberg.
Hilsen. Linus.
-
- dsc00054
-
- dsc00052
-
- dsc00053
Välkommen!
Bakom TANGENTBORDET sitter Linus Hugosson, 30 år, gift med vackra Rakel, pappa till fyra underbara barn, troende, journalist, egen företagare. Maila mig! Eller läs lite mer om mig >>
Det snackas