NHL-tour, del sju

Förlåt, alla ni 47 tappra som besöker min blogg dagligen, för att jag inte har skrivit förrän nu. Är ju trots allt i USA, kollar på hockey, bor hos fantastiska människor, shoppar, ser häftiga saker – men nej, blogglusten har inte infunnit sig. Förrän nu.

Har varit här sedan i tisdags kväll och har gjort massor av roliga saker. Jag bor hemma hos familjen Allen, där mannen i huset, Kevin, bevakar NHL för riksstäckande tidningen USA Today. Så medan jag har suttit och översatt artiklar åt min lilla NHL-tidning, har jag i bakgrunden hört honom snacka med den ena NHL-höjdaren efter den andra. Brian Burke, Don Waddell, Bill Daly mfl…

Igår inträffade följande: Vi satt i bilen på väg hem efter att ha shoppat som galningar runt i hela Michigan. Kevin pratar i telefon och jag hör honom säga, ”Du vet, ni får det tufft att vinna imorgon, för min vän Linus Hugosson från Sverige ska gå på matchen, och han är obesegrad i Joe Louis Arena”. Vem han pratade med? Presidenten för Nashville Predators… (laget som spelar mot Red Wings i morgon).

Jag har lärt mig mer om NHL under de här tre dagarna med Kevin, än vad jag har under hela mitt liv.

***

Ni har väl inte missat att jag numera är ”Pro Hockey-Linus” med svenska folket? Sprang på Per Bjurman från Aftonbladet på senaste matchen, och han passade på att nämna mig några gånger i sin eminenta blogg. Skön kille.

htttp://blogg.aftonbladet.se/perbjurman

***

Kevins fru Terri är en härlig kvinna. Hon tycker jag har en ”Stealth mode”. En dag kom hon in till Kevin och sa, ”You know, I can’t find the Swede. I think he has a Stealth mode or something…”

Jag hade suttit på mitt rum och jobbat hela dagen…

***

Inte nog med att jag är dålig på att blogga nuförtiden, jag är helt urusel på att leka turist och fota. Igår när vi åkte runt halva Michigan för att hitta bra och billiga shoppingställen åt mig, tog jag två (2) bilder! En på en stoppskylt (se inledningen av inlägget), och en suddig rackare på fotbollsarenan vid Michigan State University (alla hockeytokiga vet förstås att den arenan har publikrekordet för en hockeymatch).

Jag lovar dock bättring idag, då Kevin ska ta mig till ett äkta amerikanskt frukostställe, och vi ska också gå på den sista matchen i JLA för den här gången.

***

Hittade otroliga presenter på shoppingrundan, btw. Harry får en gigantisk Batman-grotta (har ännu inte kommit på hur jag ska få med mig den hem, dock…), tjejerna får nya Ken-dockor med lite ombyteskläder (precis som de beställde), och frugan får sitt Redken-shampoo och nya Converse-skor (förresten – vi svenskar uttalar Converse helt fel, betoningen ska inte ligga på ”verse”, utan på o-et i Con, typ som man säger Continental på ett riktigt amerikanskt sätt. Bara så ni vet…).

Hittade också ett par Converse till mig själv, plus ett par snygga jeans.

Allt gick på 250 dollar…

Hade jag shoppat det i New York hade det förmodligen kostat mig det dubbla.

Nu måste jag jobba lite. Hörs senare.

Hilsen. Linus.

Det här visste du inte om mig!

Om jag någon gång skulle få uppmaningen att ”berätta något inte många vet om dig”, skulle jag nog ta upp att jag är söndagsskolelärare. Mest för att jag själv tycker det är så otippat.

Men det är jag alltså, sedan förra hösten. Har en grupp fem-sexåringar som jag träffar varannan söndag – fantastiskt roligt, utmanande och inspirerande.

Jag brukar alltid inleda samlingen med att låta dem berätta om vad som hänt den senaste tiden, det brukar oftast bli ganska enkla och roliga saker. Men idag räckte en kille upp handen och sa, ”Jag har något tråkigt att berätta”.

”Jaha, vad då?” frågade jag, samtidigt som jag förberedde mig för i princip vad som helst (barn är ofta brutalt ärliga).

”Jag gillar inte fotboll längre.”

”Ok. Nähä?”

”Nu gillar jag bara ishockey.”

Se där – efter en och en halv termin börjar vissa saker fastna hos barnen. Jag upplyste givetvis honom om att det inte var en tråkig sak han berättat, utan han hade bara beskrivit en fullt normal utveckling hos vilken fritt tänkande människa som helst…

***

På tal om hockey. I övermorgon drar jag till USA för att kolla på hockey i dagarna elva. Det ska givetvis bli ofantligt kul.

Men det känns också svårt att lämna familjen för så lång tid. Jag tror jag skulle ha väldigt svårt att vara på resande fot ofta. En-två gånger per år är nog vad jag och dom klarar av.

***

Vill inte ens nämna det, för jag vill inte ha en blogg där varje inlägg inleds med, ”Ja, ursäkta för den långa tystnaden, blablabla”, men det var ju rysligt länge sen jag skrev något här.

Förklaringen är så klart att arbetsbördan har varit lite mer än lovligt tung.

Nu ska det dock kunna bli ett och annat inlägg när jag beger mig ut i vida världen.

***

Var på Mariebergs köpcentrum för att köpa något svenskt som tack till den journalist jag får bo hos i Detroit. Det blev en Orrefors-skål (tänk att lite upphettad sand kan vara så dyrt) och fem chokladkakor från Marabou.

Det var väl svenskt?

***

Nä, nu måste jag återgå till packningen. Nästa gång vi hörs, sitter jag på pressläktaren i Joe Louis Arena och tittar på när Detroit Red Wings möter Edmonton Oilers.

Until then – ha det så bra!

Hilsen. Linus.

Mitt årtionde

2001

Oj, snacka om händelserikt år. Liten parvel som jag var hade jag egentligen ingen aning om vad som hände i livet. Men stora grejer var det. April – muck från lumpen som sjukvårdare på en fältsjukhuspluton, T2 Skövde. Maj – pappa för första gången i livet. Jana föds och vänder upp och ner på allt. Augusti - nytt jobb. Går från CIVAS (tidigare QVS, senare Bagport Sweden) till DHL Express, ett riktigt drömjobb. Oktober – gifter mig med Rakel, världen mest fantastiska kvinna. December – får reda på att vi bor olovandes i vår fina lägenhet i Gränby och att vi måste flytta efter nyår. Någon vecka innan jul löser det sig (tack vare en omtänksam pappa), och vi får en jättefin lägenhet i Nyby Gård.

Some year…

2002

Rakel börjar må illa på morgnarna och ett gravtest avslöjar att barn nummer två är på gång. I december föds Febe – som sover hela sitt första dygn i livet. Än idag minns jag natten efter förlossningen som den tyngsta och bästa sömnen jag någonsin upplevt.

2003

Vi köper en tvättmaskin (som håller än idag) och en Volvo 745. Bilen var en rejäl uppgradering från den Citroen BX14RE vi hade kört fram till dess.

Jag både jobbar och är pappaledig. Kör rutt A141 i Sundbyberg, och sätter nytt personligt rekord genom att göra 40 stopp på en eftermiddag (16 leveranser, 24 hämtningar). Kör också A131 i Kista, och levererar 48 stopp en förmiddag. Inte så märkvärdigt egentligen – men bilen var knökfull. Närmare 150 AWB-er och över 200 paket, om jag inte minns helt fel. Det var en härlig tid på DHL, och det var med vemod jag lämnade den härliga arbetsplatsen på Arlanda.

På hösten besöker vi Örebro för första gången. Under Hanna Gadds födelsedagsfest i Stora Mellösa försöker örebroarna övertyga oss om att Örebro is the place to bo. Jag blir knappast frälst. Men lite senare på året bestämmer vi oss för att Rakel ska söka sjuksköterseutbildningen i Örebro. ”Det kan vara trevligt att se en annan del av Sverige”, låter resonemanget…

2004

I januari flyttar Rakel och börjar plugga. Jag och tjejerna kommer efter, två veckor senare. Det går bra för Rakel. Hon läser med min gamla jobbarkompis Tessan, och träffar Cissi. Jag är pappaledig i ett halvår och börjar sedan på DHL i Örebro. Kör Mariestadsrutten över sommaren – det softaste jag gjort. Hade två timmars lunch varje dag i Mariestad – och avnjöt såklart dessa timmar vid Vänerns strand.

2005

På min 25:e födelsedag överraskar Rakel mig med en kryssning till Helsingfors – det var mycket, mycket, för att inte säga ofantligt trevligt!!

Stor händelse – på sommaren 2005 mailar jag redaktören för tidningen Pro Hockey och undrar om jag kan få börja skriva för NHL-magasinet. Jag får ett testuppdrag, som jag jobbar häcken av mig och gör riktigt bra – och sedan är jag inne. Får ett fast månatligt uppdrag, mitt första betalda journalistjobb.

Annars är jag arbetslös för första gången i mitt liv, eftersom åkeriet jag kör för endast kan erbjuda ett timvik. Men senare på året får jag fast jobb.

2006

I april startar jag en enskild firma. På hösten går Rakel in på sjätte och sista terminen på sjuksköterskelinjen. I december flyttar vi till en femma i Vivalla.

2007

Vi köper en ny bil, en Citroen C5. Rakel får sin sjuksköterskelicens efter tre års studier. Hon börjar jobba på USÖ. I oktober säger jag upp mig från åkeriet för att satsa på firman – vilket i sin tur leder till att jag får ett första (och sista) möte med ångest. Det var inga roliga känslor när jag gick hemma och inte hade något att göra. ”Vad har jag gjort???” Men – Gud var med och efter ett halvår kunde jag försörja familjen helt på frilanseriet.

Den här bloggen startas. I första inlägget spår jag (något felaktigt) att jag kommer att hålla ut i två veckor…

2008

Börjar frilansa för Sportbladet i april. Vår första son, Harry, föds i maj. Tar över som redaktör för Pro Hockey i juni.

2009

I januari åker jag till Uganda på reportageresa för Barnhjälp Soluppgång. I februari åker jag till USA och tittar på hockey i en dryg vecka. Andra sonen föds i december, på juldagen. Jag och Rakel firar åtta år som gifta. Vilken härlig tid vi har haft tillsammans! Och fler år blir det.

Det var en kort summering av mina och min familjs tio senaste år.

Hilsen. Linus.

Att gå på hockey med Samuel

Så här lät det i mitt öra under hela Örebro-Leksand, som jag var på ikväll med ett gäng från kyrkan, inklusive Samuel H… Jepp, det är han som snackar i bakgrunden…

Förutom kyrkogänget var även två kompisar från USA-resan där. Var lite kul. Sist vi var på hockey tillsammans var det i Joe Louis Arena i Detroit, och nu stod vi på ståplats i anrika (läs gamla och slitna) Behrn Arena i Örebro. Kontrast.

Nu ska jag översätta en artikel klart och sedan åka hem och sussa. Tjejerna är hos moster Rebecka i Kolbäck, så jag och frugan ska ha lite vacation i morgon. Ja, vi har ju Harry hos oss så klart, men han märks liksom inte…

Hilsen. Linus.